Tankar i dimman

Igår firade jag Annas födelsedag med 3 rätters middag och massa stoj och annat kul. Nu efteråt är man trött, men glad ändå. Och visst känns allt sådär härligt när allt börjar bli lite bättre och lite lättare! Mammas hemtjänst har börjat fungera bättre så nu behöver jag inte hjälpa till lika mycket längre. Men så spökar ännu en rädsla inom en, för mamma har fortfarande inte fått läkartid för mammografi. Och det som är så skrämmande är att tiden är så avgörande för cancer. På en enda sekund kan en cancersvulst lossna och föras med blodet ut till andra delar i kroppen. Och för varje sekund som går ökar risken för att det ska ske.

Man känner sig så frustrerad för att hon ännu inte fått läkartid trots att det sades att det får högst ta 2 veckor... det har gått bra mycket mer än så nu. Rädslan trycker ner en, trots att man vet att det finns inget man kan göra. Men det gör det svårt att le, svårt att kunna njuta av det som är så bra och det får en att tvivla på att det kommer att bli bra. Tvivel är som en dimma som hindrar en att se. Tankarna surrar i dimman. Så kanske lite blåst och sol kan vara botemedlet, men det gäller bara att hitta den. Och vad skulle jag göra utan mina vänner som ger mig lite sol ibland så man äntligen kan se lite klarare? Tack för att ni finns!