Tillbakablick: första gymnasiedagen, första träningen, första EM:et

Tänk så snabbt tiden har gått. Det kändes som att det var igår jag började på Chalmers. Då sitter man här igen. Panik, panik, panik. Några timmar kvar, och sedan är det över. Sista tentan för terminen och sen är jag 40 % tig civilingenjör! Men det är inte det enda som känns som igår. Jag minns än första dagen på gymnasiet, första gången jag tränade Taekwon-do och mitt första EM.

Min första dag på gymnasiet var kul och nervös. Vilka förväntningar jag hade, äntligen lära sig RIKTIGA saker och förhoppningsvis bli klokare. Och ja, visst blev jag klokare, men kanske inte i de avseenden jag i första hand tänkt mig.

Min gamle tränare Mattias har för vana att påminna mig om mina första år inom Taekwon-Do:n. Rufsigt hår och pannband, tjocka glasögon, blommiga tights och därtill ballerinatofflor. Ja...precis, ni hör själva hur det låter, och kanske man då kan förlåta Mattias för sin ihärdighet.

Och så mitt första EM. Det allra första som hände för min del på tävlingen var att jag fick springa som bara den för att hinna till min första tulmatch. Min matta var ju såklart den som satte igång före alla andra, och jag var såklart första matchen. Likså gick jag första matchen efter lunch, men denna gång i sparring. Oj så nervös jag var. Tur man hade sin coach bakom sig, annars hade jag nog... ja, jag vet inte vad, men inget kul iaf!

Så kanske man ska sluta vara nostalgisk nu och fortsätta plugga, försöka ännu lite till så det kanske går ännu lite bättre. För sen ska jag njuta...njuta av att snart ska jag skapa nya minnen, erfarenheter och kunskaper. Sååå kul det ska bli!

Träning och stress

Så jag har saknat det... träningsvärken. Och man mår ju så bra efteråt, när alla endorfiner sätter igång med sitt eget lilla belöningssystem. Det har vart så mycket att göra så jag inte hunnit träna, men nu har jag tränat ett par gånger iaf och det känns i kroppen.

Samtidigt så är det ju egentligen så att när man har som mest att gör då man ska träna. Detta är på grund av de stresshormoner som rör sig i kroppen när man har mycket, förbrukas då man tränar. Om man inte rör på sig har dessa hormoner en tendens att orsaka diverse bieffekter såsom stress, viktuppgång/nedgång, sömnbrist för man är uppe i varv etc.

Istället för att träna har jag nog fotograferat en hel del. Tagit promenader ute i de fria och bara njutit av att försöka fånga naturens skönhet. Men det är inte alltid så lätt, men man kan ju alltid försöka. Hemma hos mig skapade jag en egen studio genom att lägga en spegel på bordet, öppna fönstret så att himlen speglade sig i spegeln och sen placera diverse föremål på. Ovan ser ni lite av resultatet, och mer kommer det nog bli....tro mig.

Glad!

Är ganska glad just nu, har fått vila och har fixat och trixat med photoshop och tagit fler bilder:D Ovan är lite exempel på redigerade bilder, nu när man lärt sig lite mer!

Elefantvänner

Det finns vissa vänner som jag skulle vilja kalla för elefanter. Det är dom som alltid klampar där, tryggt och säkert, de lämnar sällan sina vänner, och i nöd kommer de som stöd. De sörjer ens sorger och förluster, de finns alltid där och dom kan böra tunga vikter.

Så mycket mer de förtjänar...de förtjänar alla världens medaljer, den vackraste tavlan i världen och det största hederstecknet. Men de får inga medaljer. De får heller inte den vackraste tavlan i världen. Och inte heller får det största hederstecknet. Faktum är att dessa elefantvänner verkar leva på luft. De begär sällan något tillbaka, de tar emot allt beklagande utan att röra en min och de gör det dag ut och dag in.

De bara finns där. Bara sådär. Så det enda jag kan säga är tack. Tack för att ni finns och är helt enkelt underbara. Ni är dom, ni vet vilka ni är, som får mig att le när jag är som mest ledsen. Det är ni som får mig att klampa igenom eld och vatten. Och det är NI som får mig skratta när jag trodde det var omöjligt. Och tack är det enda ord jag kan säga...TACK!!!

Tillbaka i bloggträsket

Det var ett tag sedan man skrev. Kanske har man lite själv försökt att undvika det för att inse att hur mycket jag haft att göra egentligen, och kanske jag då skulle insett (gud förbarma mig) att jag egentligen kört slut på mig själv. Men nu sitter jag här igen iaf, och är ganska glad för att morgondagens redovisning är nära, och sedan kan man pusta ut.

Det finns två saker som gör mig fortfarande sådär övermänskligt glad, och det är dessa två saker som har fått mig att orka hålla på som jag gör. För det första är det mitt sommarjobb. Jag kan knappt fatta att jag ganska nyss skrev på kontraktet och en härlig sommar väntar på mig uppe i södertälje. Sedan är det min kamera. Jag fullkomligt hoppar och skuttar fram när jag tar den i min hand och ska ut och fotografera.

I samband med min fotografering har jag fått en hel del kommentarer, vilket gör mig verkligen glad. En värmande hand är inte fel i dessa stressiga stunder. Och jag börjar mer och mer fundera på att starta eget... men vet ej om jag vågar riktigt. Man måste ha koll på ekonomi etc, och jag har inte så stenkoll på alla skatteverkets regler. Men det första som skall göras är att skaffa en hemsida för att kunna visa upp bilder.

Så med dessa ord ska jag återkomma till bloggandets värld, och kanske lägga upp lite fler bilder här med. Nu är det redovisnings-genomgångs-dags...