Längtans vilda fågel får vänta...

Längtans vilda fågel passerar fortfarande högt uppe i skyn, för långt bort för att nå, tillräckligt nära för att göra sig påmind. Igår var jag dock hemma hos mamma och hjälpte henne med diverse saker, var chaufför och körde henne till olika ställen så hon kunde genomföra sina uppgifter. Hon var först på bra humör, men det vände illa kvickt tyvärr, så man fick försöka stänga öronen. Men det är inte så lätt att stänga öronen för dom man tycker mest om...

Som tur var fick man slappna av lite med en viss Bagge från dalsland och kolla på Australia, en kärleks/drama/krigs film som var sevärd. Och den var inte heller sådär övergullig film... en bra handling och det hände hela tiden något, så trots att den var lång så kändes det inte outhärdligt att sitta så länge. Så jag kan rekommendera den till dom som är intresserade av en kväll framför bioduken.

Nu, efter årsmötet för ITF-sektionen är det dags att vända blickarna in i böckernas värld. En arbetande myra igen, och längtans fågel är ett minne blott...men ändå finns den där. Den finns i väntan på bättre tider. Den finns.

Längtans vilda fågel

Ibland så känns allting verkligen sådär oövervinnerligt... hur ska man orka? En liten arbetande myra känner man sig som. Man vill dela på sig själv för att kunna göra allt, men det är ju omöjligt. Man kan inte vara på flera olika ställen samtidigt. Med torra ögon som bara vill klistras ihop försöker man ändå jobba. Nånstans har man ju en vilja som säger:"Fortsätt.... fortsätt.... fortsätt." som en plikttrogen myra. Tillslut är det, det enda ordet man kan säga för sig själv.

Men man skulle ju önska att det var i vart fall något närmare till hands....men längtan är en som en vild flygande fågel som svävar uppe i skyn. Ibland så flyger den högre upp än vanligt. Kanske det är det som får en att sträva högre och högre upp i skyn. Kanske det är det som får en att vilja. Kanske det går att fånga den. Även om man nu känner sig liten som en myra, så är det nog värt jobbet att försöka lite till. För vem vet, man kanske får det man längtar efter...

Ac/dc resumé

Nyss hemkommen, utmattad och huvudvärk är resultatet efter helgen. Efter att ha sovit en natt i 21 kvm tillsammans med 4 killar är det ganska så befriande att nu kunna sträcka ut sig i soffan och låta minnena flöda. Ac/dc konserten var vad man kunde förvänta sig av ett världsband, men inte heller så mycket mer. Men det var en upplevelse värd att se, höra och känna då hela kroppen vibrerade av det kraftiga ljudet (tacka vet jag öronproppar). 188 bilder var också resultatet för konserten. Första bilden är en liten egotripp och andra bilden ovan kommer från "You shook me all night long". Men riktigt så trevligt var det inte ;)

Och inte riktigt så trevligt blir det inte heller nu när bantningen skall börja, och kanske en del av mina bantningstips kommer upp här. Men idag ska det tränas är det tanken, iaf så ska jag försöka förbruka liiite av den chokladkaka jag precis stoppade i mig. Som Annqas pojkvän säger: "Du är ju kvinna, du är gjord för choklad", och jag kan inte säga mer än att jag håller med. Till 110 %.

Träning inför ac/dc

Innan det bar av till Stockholm för att umgås och gå på ac/dc konserten passar det bra med att mjuka upp musklerna med lite styrketräning. Och efter ett antal sit-ups, armhävningar, rygglyft så kom jag på tanken att varför inte använda mitt styrketräninggummiband till att sparka? Knyt då fast gummibandet på foten och spänn gummibandet lagom mycket med handen. Sedan är det bara att sparka tex yop chagi (sidspark). 50 med varje ben borde garantera en något fastare skinmuskel lagom till sittandet på konserten.

Sen kan man även testa på som jag gjorde att göra benlyft med gummibandet. Om man tyckte 30 sekunder förr var jobbigt så finns det inga ord som beskriver dethär, men jag räknar med en helvetisk träningsvärk på söndag... Så går det när man dummar sig innan resor. Med proteinshake i handen är det dags att börja packa inför resan och bege sig på okända äventyr.

En knöl hit och dit....

Kanske jag borde ha litat mer på min magkänsla. Så många gånger jag upprepade: det kommer gå bra, inget kommer gå fel. Och inte var det nåt problem med mammas operation heller. nej nej, tvärtom gick det jätte bra. Men det var inte det som fick mitt ansikte att tappa all färg i ett enda ögonblick. Hon sa det som om det inte spelade nån roll, förbigående, snabbt och lätt. Hon berättade att hon har en ny knöl i bröstet. Kanske det inte egentligen betyder att hon har cancer där nu igen, men hon sa det med sådan visshet att jag är ganska säker på att det är det.

Och i samma stund insåg jag hur ensam man egentligen är. Så sårbar. Livet kan vända i en handvändning och själv har man ingen kontroll alls. Jag vet detta. Men det undgår mig inte att jag aldrig känt mig mer ensam. Det skulle kunna kallas tur att jag är så van sedan barnsben att klara mig ensam.

Du sa det en gång.
Jag förstod inte vad du menade.
Du sa det igen.
Jag trodde du skämtade.
Du sa det högre.
Jag blev så rädd.
Du sa det om igen.
Jag såg dig i ögonen.
Du sa det förbigående.
Jag förstod vad du menade.

Livet styrs av för oss osynliga händer och dessa går inte att påverka. Det enda vi kan påverka är hur vi bemöter det. Samtidigt bör man behandla varje dag som den sista. För ingen vet vad som lurar runt hörnet....en knöl kan ju komma och gå...

Vilken pust....

Luften gick ur, lättnaden kom och kroppens spända muskler slappnade äntligen av. En luftballong som sakta blåser ut all luft och får den där totala utmattningen att bli så påtaglig i hela kroppen. Men operationen verkar gått bra. Får besöka mamma imorgon...

Mammas operation 10.15

Nu har operationen satt igång. Mamma ska operera bort äggstockar och livmoder. Hon ringde imorse: jag fick inte hälsa på henne innan operationen, och hon lät rädd. Vad gärna jag hade åkt och kramat henne en gång innan. Kanske det var hennes rädsla eller mardrömmen jag hade inatt eller kanske förra årets cancer som fick halsen att täppa till och det blev svårare och svårare att stoppa det som ville enträget sippra fram.

Men jag har tur som har en så bra vän. Annqa skickar kramar och säger "kramar är alltid bra, ibland ännu bättre". Ack, så rätt du har. Jag skulle vilja försvinna in i en famn och glömma bort allt för en stund, för att hämta krafter och sedan vända mig mot livet och säga "Du kan inte förgöra mig, vad du än gör. Du vinner inte. Det gör jag." Jag har ingen famntillfykt nu, men jag får resa mig upp ändå. Nu är det dags att sluta oroa sig innan operationen ens är över. Om 6-7 timmar ska mamma ringa. Kanske skulle 800 sit-ups kan stärka en lite under tiden...

Och så börjar sagan...

...men kanske börjar den inte riktigt i sin rätta ände. Saker kunde vart bättre, mamma kunde vart frisk, skolan kunde vart lättare samt mindre ansträngande och pappa kunde brytt sig något mer om den han en gång kallade sin dotter. Men inte desto mindre var det dags. Skrivklorna i högsta hugg skall bekänna erfarenheter, kunskaper och visdomar genom alla de tider. Träningsnarkoman som man är så kan det nog hända att det bli en hel del sånt med. Kanske nåt roligt träningsupplägg eller bara viktminskningsmetoden som brukas flitigt för stunden. Men inte att förglömma kommer en amatörkonstnärs tafatta försök att publicera sina verk i sin enträgna jakt efter kritik i alla dess former.

Kort sagt så kommer det komma allt. Och idag började sagan. Bekännelser om den som är galen i tigrar och lite annat censuerat. Bekännelser om önskan att bli nåt annat är em-bronsmedaljör. Bekännelser om konstnärsdrömmarna som aldrig kommer uppfyllas. Låt då sagan börja...