Funderar på att starta eget företag...

Jag pratade för ett par dagar sedan med en person som ställde mig frågan: varför pluggar du inte sånt istället om du gillar att hålla på med det? Det som menades var mitt kreativa sinne som har en tendens att överföras på vänner och bekanta (då jag skickar diverse bilder fram och tillbaka). Visst svarade jag att mitt intresse även ligger i den civilingenjörsutbildning jag håller på med, men så var det någon tanke som väcktes inom mig. Visserligen vore ju inte en chefposition fel... Men skulle jag vara bra nog för att kunna leva på min konst och fotografering? Skulle jag våga ge upp en säker utbildning för att kunna göra det jag verkligen brinner för och älskar att hålla på med?

Det värsta är ju att man vet inte. Jag vet inte vad det var i den frågan som fick mig att ändå ställas på pottkanten och börja verkligen fundera; är mitt liv så som jag verkligen vill ha det, eller ska jag ändra på något? Mina funderingar börjar gå till att varför kanske inte läsa ett extra år någon gång och läsa fotografi? Eller kanske konst? Eller varför inte starta ett företag vid sidan om så man kanske kan sälja lite av det jag gjort? Oavsett vad så är mitt första steg att fixa en hemsida så jag kan lägga upp de bilder jag har, och sedan se vad man får för respons.

Det var verkligen länge sedan jag funderade såhär intensivt på något, och jag är lite konfunderad över att bara en fråga kan ställa en så totalt mot väggen och få en att fundera på sitt liv och vad man vill göra med det. Oavsett vad så ska jag kolla lite om det finns lite information om näringsidkare och företagsamhet och vilka krav som finns. Kanske det är ett steg mot att kunna förverkliga mina barnsdrömmar om att kanske om många många år kunna leva på det jag tycker är så kul... vem vet... kanske den drömmen kan besannas en vacker dag.

Canon EOS 450D =)

Jag hade egentligen inte råd, men jag gjorde det ändå... jag köpte en Canon EOS 450D, en systemkamera som heter duga!! Har vart så himla glad så det är inte sant :D Jag trodde det var mest killar som blev glada för dyra leksaker, men jag har verkligen trippat på tårna av glädje. Och självklart så är bilderna ovan det första resultatet av en fotografirundvandring här på mitt område i skymningen (redigerade i photoshop). Och mer kommer det att bli, tro mig ;) Man kan nästan tro att jag är kär...i en kamera^^

Photoshop is my precious!

Nu på senaste har jag redigerat en del bilder jag tagit för ett tag sen, och här är en del av resultatet. Jag är barnsligt förtjust i att leka med svartvitt.

Ingen kan någonsin fälla mig

"Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap." är ett citat som jag stötte på idag. Under motgångar är det ofta svårt att inse vilken styrka man har, för oftast så genomlider man det bara utan att egentligen se hur tusan man klarat av det. Efteråt kan man börja fundera över det, men då brukar man oftast bara säga: jag bara gjorde det och inge mer med det. Jag kom sporadiskt att tänka på den gången i högstadiet jag gjorde något som fick många att fråga: hur klarade du av att göra det?

Jag blev i stort sett på ett eller annat sätt mobbad genom hela grundskolan. Jag var annorlunda, ganska brådmogen och jag var plugghäst. Jag vet inte om det var därför jag blev påhoppad som jag blev, men sanningen att säga så påverkade det inte mig så mycket som det skulle kunnat göra. Jag envisades med att fortsätta att vara den jag var, slutade inte att svara på lektionerna trots att jag hånades och inte heller att hålla huvudet högt. Jag var den jag var och jag lät mig inte påverkas av de andra. jag vägrade låta dem vinna. I december i nian fick jag reda på via en kille i klassen (som hade blivit tillsagd av sin flickvän att berätta för mig) att två av tjejerna i klassen hade tagit ett foto med mobilen på mig i omklädningsrummet. De hade blivit "tvingade" av en kille i klassen. De flesta killarna i klassen hade sett detta fotografi. Vad som hände sedan var en enda våg som bara förde mig vidare. Jag gick hem, berättade för mamma och vi åkte till polisen och konsulterade om det skulle vara något att anmäla. Det slutade med att jag sa att jag ville prata med klassen.

De flesta skulle nog tycka att det var genant. Att ställa sig inför klassen och lärarna, helt ensam på podiet. Men det konstiga var att jag kände mig ganska trygg även om jag var aningen rädd. Jag berättade det jag fått reda på och frågade klassen varför. Sedan minns jag inte exakt vad som sades, men många reagerade på att jag själv stod rakt upp och ner och berättade om det som sårat mig djupt. Och ja, det var lite som en mental våldtäkt. Min kropp blev ett allmänt plakat man kunde göra vad man ville med utan min vetskap.

Men det var inte så svårt att ställa sig där. Det enda jag gjorde var att hävda min rättighet till min egen kropp och min själ. Och efter det sa jag för mig själv; "Ingen kan någonsin fälla mig igen, INGEN." Att jag sedan har blivit ofredad av en lärare och ett år senare av en chef är en annan historia. Men de kunde inte fälla mig. Jag hade mött motgång, fått styrka samt klokhet och jag hade besegrat den. Ingen kan fälla mig igen. Ingen.

Hoppet är ett ljus i tillvaron

Tänk så hjärtat kan värmas av lite vänskap! Inte ofta jag träffar Katarina numera, men så trevligt det är när man väl träffas. Tjejsnack också... det är inte varje dag känns det som. Kunna prata om allt och bara skratta och ha kul :)... jag måste göra det här oftare helt enkelt. Man borde ta sig tiden att göra det man verkligen vill och behöver, men man glömmer så lätt bort sig själv. Man ser på alla andra och tillfredsställer alla andras behov först och då finns det ingen tid kvar till en själv.

Sedan funderade jag lite i morse. Jag brukar alltid säga att hoppet är som ett ljus i tillvaron. Men vad händer om alla ljus släcks?

"When all the other lights go out, remember that the last light is inside yourself, so don't blow it out."

Ett inre ljus som är det som speglar själens hopp. Styrkan kommer ju inifrån så kanske också ljusets styrka avspeglar sig i styrkan? Tänk om hoppet och en människas styrka går hand i hand. Kanske de som sett det värsta av livet men ändå kämpar hela tiden är de som har det största hoppet... vem vet, vem vet.

En RIKTIGT dålig dag...

Idag var jag en riktig idiot. Förutom att hela dagen var kantad med misstag och dåliga samtal och kommentarer så lyckades jag göra det felet jag själv instruerar alla andra att inte göra. Speciellt till det kvinnliga släktet. Gå ALDRIG ut ensam i en mörk skog eller gränd. Jag tänkte bara lugna ner mig lite... jag var inte så glad efter dagen och kände för att vara lite osynlig för folk så jag gick till skogen bredvid. Jag ville helt enkelt inte bli sedd. I mina egna tankar som jag var så upptäckte jag inte männen förrän ett bra tag senare.

De gick där bakom mig. De var fem stycken. Jag började lyssna på vad de sa och började inse att deras avsikter kanske inte var så vänliga. I den stunden var jag för långt borta för att kunna springa ifrån dem. Om jag ringde polisen så kanske de skulle bli rädda och anfalla mig, eller i bästa fall springa därifrån. Ringde jag nån annan skulle samma saker kunna ske, speciellt om de förstod vad jag sa. Så det naturliga valet var att ringa någon så jag kunde tala finska, eftersom de inte verkade vara någon med finsk ursprung där bakom. Så jag ringde, men fick inte tag på någon direkt. Samtidigt smög jag ner handen i fickan och tog fram mina nycklar och placerade dom så de skulle göra som mest skada vid ett slag. Männen bakom började närma sig och vid mitt 4de försök till kontakt lyckades jag få tag på Anne. De kunde förmodligen inte se att jag ringde för jag hade headset på mig och mobilen i fickan.

Jag kunde höra hur de stelnade till där bakom mig när ja sa de första orden. Jag var noggrann med att hålla en lugn och sansad röst då jag klargjorde om situationen. Jag sa vart jag var, bad Anne att vara beredd på att ringa polisen och jag planerade själv att springa och till närmaste bostadsområde. På grund av mitt brutna revben skulle detta bli oerhört smärtsamt, och det blev det. Jag sprang och jag hörde att killarna sprang efter ett tag, men eftersom vi då var ganska nära hus så började de sakta av tillslut. Och jag kunde andas frihet då jag sprang in mellan husen.

Efter en promenad hem känner man nu hur dum man var. Att gå ut i skogen på kvällen bara för att man inte vill bli sedd är inte ett riktigt hållbart argument för att göra det jag gjorde. Må hända att jag kan självförsvar, men 5 stora män är inget att leka med. Darrig och skakig och en smärta som bara tilltar funderar jag nu på hur mycket sömn det blir inatt... och jag får nog hitta på något annat att göra när jag behöver lugna ner mig själv. Krossa glas kanske? Njae, inte riktigt, men med dessa ord vill jag varna er alla andra. Var inte en likadan idiot som jag, bespara er själva det för det är inte värt det.