tisdag 7 april 2009

En RIKTIGT dålig dag...

Idag var jag en riktig idiot. Förutom att hela dagen var kantad med misstag och dåliga samtal och kommentarer så lyckades jag göra det felet jag själv instruerar alla andra att inte göra. Speciellt till det kvinnliga släktet. Gå ALDRIG ut ensam i en mörk skog eller gränd. Jag tänkte bara lugna ner mig lite... jag var inte så glad efter dagen och kände för att vara lite osynlig för folk så jag gick till skogen bredvid. Jag ville helt enkelt inte bli sedd. I mina egna tankar som jag var så upptäckte jag inte männen förrän ett bra tag senare.

De gick där bakom mig. De var fem stycken. Jag började lyssna på vad de sa och började inse att deras avsikter kanske inte var så vänliga. I den stunden var jag för långt borta för att kunna springa ifrån dem. Om jag ringde polisen så kanske de skulle bli rädda och anfalla mig, eller i bästa fall springa därifrån. Ringde jag nån annan skulle samma saker kunna ske, speciellt om de förstod vad jag sa. Så det naturliga valet var att ringa någon så jag kunde tala finska, eftersom de inte verkade vara någon med finsk ursprung där bakom. Så jag ringde, men fick inte tag på någon direkt. Samtidigt smög jag ner handen i fickan och tog fram mina nycklar och placerade dom så de skulle göra som mest skada vid ett slag. Männen bakom började närma sig och vid mitt 4de försök till kontakt lyckades jag få tag på Anne. De kunde förmodligen inte se att jag ringde för jag hade headset på mig och mobilen i fickan.

Jag kunde höra hur de stelnade till där bakom mig när ja sa de första orden. Jag var noggrann med att hålla en lugn och sansad röst då jag klargjorde om situationen. Jag sa vart jag var, bad Anne att vara beredd på att ringa polisen och jag planerade själv att springa och till närmaste bostadsområde. På grund av mitt brutna revben skulle detta bli oerhört smärtsamt, och det blev det. Jag sprang och jag hörde att killarna sprang efter ett tag, men eftersom vi då var ganska nära hus så började de sakta av tillslut. Och jag kunde andas frihet då jag sprang in mellan husen.

Efter en promenad hem känner man nu hur dum man var. Att gå ut i skogen på kvällen bara för att man inte vill bli sedd är inte ett riktigt hållbart argument för att göra det jag gjorde. Må hända att jag kan självförsvar, men 5 stora män är inget att leka med. Darrig och skakig och en smärta som bara tilltar funderar jag nu på hur mycket sömn det blir inatt... och jag får nog hitta på något annat att göra när jag behöver lugna ner mig själv. Krossa glas kanske? Njae, inte riktigt, men med dessa ord vill jag varna er alla andra. Var inte en likadan idiot som jag, bespara er själva det för det är inte värt det.

2 kommentarer:

  1. Men lilla hjärtat!!!! Vilken tur att du är välbehållen trots allt! Tänker samma sak som du alla gånger jag joggar i Slottsskogen - och det på stora vägarna där men det är ju ändå kolsvart. Borde inte, men tycker på något sätt det är "säkrare" där än i riktig skog typ Skatås eller uppe i Änggårdsbergen... Brukar ha ett larm i handen som tjuter om jag drar ur snöret. Ingen kan väl höra det såklart om jag t ex är i Skatås men det kan förhoppningsvis skrämma de som förföljer och ge en lite mer tid till flykt.

    Var rädd om dig! Och ta det lugnt nu med brutet revben och allt (från helgen?).

    Kramar i massor!

    SvaraRadera
  2. Blir ju skiträdd när jag läser detta!

    Tur att inget hände denna gången! Men tänk efter nästa gång ja.=)

    *kramas*

    SvaraRadera