Ingen kan någonsin fälla mig

"Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap." är ett citat som jag stötte på idag. Under motgångar är det ofta svårt att inse vilken styrka man har, för oftast så genomlider man det bara utan att egentligen se hur tusan man klarat av det. Efteråt kan man börja fundera över det, men då brukar man oftast bara säga: jag bara gjorde det och inge mer med det. Jag kom sporadiskt att tänka på den gången i högstadiet jag gjorde något som fick många att fråga: hur klarade du av att göra det?

Jag blev i stort sett på ett eller annat sätt mobbad genom hela grundskolan. Jag var annorlunda, ganska brådmogen och jag var plugghäst. Jag vet inte om det var därför jag blev påhoppad som jag blev, men sanningen att säga så påverkade det inte mig så mycket som det skulle kunnat göra. Jag envisades med att fortsätta att vara den jag var, slutade inte att svara på lektionerna trots att jag hånades och inte heller att hålla huvudet högt. Jag var den jag var och jag lät mig inte påverkas av de andra. jag vägrade låta dem vinna. I december i nian fick jag reda på via en kille i klassen (som hade blivit tillsagd av sin flickvän att berätta för mig) att två av tjejerna i klassen hade tagit ett foto med mobilen på mig i omklädningsrummet. De hade blivit "tvingade" av en kille i klassen. De flesta killarna i klassen hade sett detta fotografi. Vad som hände sedan var en enda våg som bara förde mig vidare. Jag gick hem, berättade för mamma och vi åkte till polisen och konsulterade om det skulle vara något att anmäla. Det slutade med att jag sa att jag ville prata med klassen.

De flesta skulle nog tycka att det var genant. Att ställa sig inför klassen och lärarna, helt ensam på podiet. Men det konstiga var att jag kände mig ganska trygg även om jag var aningen rädd. Jag berättade det jag fått reda på och frågade klassen varför. Sedan minns jag inte exakt vad som sades, men många reagerade på att jag själv stod rakt upp och ner och berättade om det som sårat mig djupt. Och ja, det var lite som en mental våldtäkt. Min kropp blev ett allmänt plakat man kunde göra vad man ville med utan min vetskap.

Men det var inte så svårt att ställa sig där. Det enda jag gjorde var att hävda min rättighet till min egen kropp och min själ. Och efter det sa jag för mig själv; "Ingen kan någonsin fälla mig igen, INGEN." Att jag sedan har blivit ofredad av en lärare och ett år senare av en chef är en annan historia. Men de kunde inte fälla mig. Jag hade mött motgång, fått styrka samt klokhet och jag hade besegrat den. Ingen kan fälla mig igen. Ingen.