Nu har operationen satt igång. Mamma ska operera bort äggstockar och livmoder. Hon ringde imorse: jag fick inte hälsa på henne innan operationen, och hon lät rädd. Vad gärna jag hade åkt och kramat henne en gång innan. Kanske det var hennes rädsla eller mardrömmen jag hade inatt eller kanske förra årets cancer som fick halsen att täppa till och det blev svårare och svårare att stoppa det som ville enträget sippra fram.
Men jag har tur som har en så bra vän. Annqa skickar kramar och säger "kramar är alltid bra, ibland ännu bättre". Ack, så rätt du har. Jag skulle vilja försvinna in i en famn och glömma bort allt för en stund, för att hämta krafter och sedan vända mig mot livet och säga "Du kan inte förgöra mig, vad du än gör. Du vinner inte. Det gör jag." Jag har ingen famntillfykt nu, men jag får resa mig upp ändå. Nu är det dags att sluta oroa sig innan operationen ens är över. Om 6-7 timmar ska mamma ringa. Kanske skulle 800 sit-ups kan stärka en lite under tiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar