Kanske jag borde ha litat mer på min magkänsla. Så många gånger jag upprepade: det kommer gå bra, inget kommer gå fel. Och inte var det nåt problem med mammas operation heller. nej nej, tvärtom gick det jätte bra. Men det var inte det som fick mitt ansikte att tappa all färg i ett enda ögonblick. Hon sa det som om det inte spelade nån roll, förbigående, snabbt och lätt. Hon berättade att hon har en ny knöl i bröstet. Kanske det inte egentligen betyder att hon har cancer där nu igen, men hon sa det med sådan visshet att jag är ganska säker på att det är det.
Och i samma stund insåg jag hur ensam man egentligen är. Så sårbar. Livet kan vända i en handvändning och själv har man ingen kontroll alls. Jag vet detta. Men det undgår mig inte att jag aldrig känt mig mer ensam. Det skulle kunna kallas tur att jag är så van sedan barnsben att klara mig ensam.
Du sa det en gång.
Jag förstod inte vad du menade.
Du sa det igen.
Jag trodde du skämtade.
Du sa det högre.
Jag blev så rädd.
Du sa det om igen.
Jag såg dig i ögonen.
Du sa det förbigående.
Jag förstod vad du menade.
Livet styrs av för oss osynliga händer och dessa går inte att påverka. Det enda vi kan påverka är hur vi bemöter det. Samtidigt bör man behandla varje dag som den sista. För ingen vet vad som lurar runt hörnet....en knöl kan ju komma och gå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar