Längtans vilda fågel

Ibland så känns allting verkligen sådär oövervinnerligt... hur ska man orka? En liten arbetande myra känner man sig som. Man vill dela på sig själv för att kunna göra allt, men det är ju omöjligt. Man kan inte vara på flera olika ställen samtidigt. Med torra ögon som bara vill klistras ihop försöker man ändå jobba. Nånstans har man ju en vilja som säger:"Fortsätt.... fortsätt.... fortsätt." som en plikttrogen myra. Tillslut är det, det enda ordet man kan säga för sig själv.

Men man skulle ju önska att det var i vart fall något närmare till hands....men längtan är en som en vild flygande fågel som svävar uppe i skyn. Ibland så flyger den högre upp än vanligt. Kanske det är det som får en att sträva högre och högre upp i skyn. Kanske det är det som får en att vilja. Kanske det går att fånga den. Även om man nu känner sig liten som en myra, så är det nog värt jobbet att försöka lite till. För vem vet, man kanske får det man längtar efter...