Det finns vissa vänner som jag skulle vilja kalla för elefanter. Det är dom som alltid klampar där, tryggt och säkert, de lämnar sällan sina vänner, och i nöd kommer de som stöd. De sörjer ens sorger och förluster, de finns alltid där och dom kan böra tunga vikter.
Så mycket mer de förtjänar...de förtjänar alla världens medaljer, den vackraste tavlan i världen och det största hederstecknet. Men de får inga medaljer. De får heller inte den vackraste tavlan i världen. Och inte heller får det största hederstecknet. Faktum är att dessa elefantvänner verkar leva på luft. De begär sällan något tillbaka, de tar emot allt beklagande utan att röra en min och de gör det dag ut och dag in.
De bara finns där. Bara sådär. Så det enda jag kan säga är tack. Tack för att ni finns och är helt enkelt underbara. Ni är dom, ni vet vilka ni är, som får mig att le när jag är som mest ledsen. Det är ni som får mig att klampa igenom eld och vatten. Och det är NI som får mig skratta när jag trodde det var omöjligt. Och tack är det enda ord jag kan säga...TACK!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar