Otrohet och vita lögner

Jag överhörde en konversation för ett tag sen. En kvinna med sin väninna på spårvagnen. Båda verkade ha barn. Tydligen hade kvinnans man vart otrogen mot henne, utan att hon hade haft sina onda aningar. Hennes man hade erkänt sitt felsteg.

Om man tänker på själva ämnet otrohet så borde man nu tro att dessa två kvinnor borde diskutera vilka åtgärder som skall tas, eller om äktenskapet skall fortsätta överhuvudtaget. Men nej, det var inte fallet. Kvinnan, som förmodligen älskade sin man oerhört mycket, tyckte det värsta med allt var att han hade erkänt trots att hon inget visste. Hon ville hellre leva i ovetskapen om otroheten än att se sanningen i vitögat och se sin mans brister. Det får mig osökt att tänka på vad mer hon då blundar för? En affär är en sak som är nästintill omöjlig att blunda för, en akt som tydligt visar vem man är. Men det finns oerhört mycket fler saker som är mer diffusa, saker som lätt kan skymmas undan. Något som sker i många förhållanden. Det kan vara allt från småsaker om vem som städar till härskartekniker och förnedring eller misshandel.

Man vill inte se bristerna. Det är lättare att leva i en sekundär verklighet, ett utopia, där allt är bra vad som än sker. Allt som ligger under mattan kan man ju inte se, och inte vill man kolla där heller. Javisst, då lever man ju det utopiska livet, men är det verkligen det man vill? Är inte brister det som gör oss mänskliga, det som får en att uppskatta det man har och det som gör att man kan förbättra sig själv och sin omgivning?

Kanske folk är för rädda för att de ska våga kolla under sina mattor, men jag hoppas de är medvetna om den falskhet som gömmer sig där. Vill de ha falska förhållanden så får de väl ha det, men kvinnan borde kanske fundera mer om varför mannen gjorde som han gjorde än varför han berättade det. Otrohet är att ljuga sin partner rätt upp i ansiktet, och är inget jag skulle tolerera. Så då är frågan, sen när har drömmen blivit viktigare att leva i än verkligheten...vad har jag missat?